Europeiska kulturmiljödagarna 2026

När vi tänker på kulturarv är det oftast ståtliga slott och historiska herrgårdar som stjäl strålkastarljuset. Men varje gammal timmerstock och mosstäckt stentröskel i Sjundeå bär på en tyst viskning om vem vi en gång var.

När vi reflekterar över årets tema för Europeiska kulturarvsdagarna, Värd att värna: Kulturarv i riskzonen, påminns vi om att bevarandet av vår gemensamma identitet är en ömsint och kollektiv resa – en resa som handlar lika mycket om att vårda bräckliga fysiska platser som att hedra de levande minnena inom dem.

Levande monument för gemensam tradition

Varje dag kör vi förbi vardagliga byggnader utan att stanna upp och reflektera över deras djupa värde för oss.

Följande vardagliga byggnader har till exempel ett stort historiskt och konstnärligt värde, men de värderas sällan särskilt högt:

Lugnet: 

Lugnet byggdes efter Finlands svåra krigsår med stöd från Sjundeås svenska vänort Fellingsbro för att fungera som mödrarådgivning. Byggnaden är ett levande monument och ett berörande bevis på nordisk solidaritet, lokal omsorg och utvecklingen av välfärdssamhället i Sjundeå.

I dag fungerar byggnaden som församlingarnas familjeklubbslokal. Sjundeåbornas minnen från Lugnet knyter samman generationer och för vidare berättelsen om en viktig del av det lokala välfärdssamhällets historia.

Sjundeå församlingshem: 

Byggnaden, som ritades av arkitekten Lars Rejström år 1975, representerar den regionala, människonära modernistiska arkitekturen från 1970-talet. Byggnader som representerar denna tidsperiods arkitektur löper i dag stor risk att försvinna i hela Finland till följd av förfall och en underskattning av deras kulturhistoriska värden.

Församlingshemmet i Sjundeå är en konstnärligt betydelsefull helhet som, i likhet med Alvar Aaltos arkitektur, hämtar sin kraft ur det naturliga ljuset i interiörerna, människonära detaljer och sitt landskapsmässiga förhållande till den monumentala medeltida S:t Petri kyrkan.

På ett immateriellt plan upprätthåller församlingshemmet aktivt Sjundeås tvåspråkiga identitet genom att fungera som en gemensam samlingsplats för både finsk- och svenskspråkiga sjundeåbor.

Porkala arrendespår: 

I Sjundeå finns flera spår efter den sovjetiska arrendetiden, bland annat i form av bunkrar som finns kvar i terrängen. Dessa konstruktioner bär på otaliga berättelser om såren efter Porkala arrendeområde, om det lokala samhällets splittring, evakueringarna och återvändandet hem.

Tidens tand tär dock även på bunkrarna, och de förfallande konstruktionerna riskerar att, när de försvinner, också föra med sig en del av de smärtsamma minnena från Porkalatiden.

Sjundeå Handelslags fastighet vid stationen:

I takt med att området kring Sjundeå station utvecklas och växer är det viktigt att beakta bevarandet av det äldre byggnadsarvet. Intill Åparken ligger den gamla, gula trähusbyggnaden som tillhörde handelslaget i Sjundeå. Byggnaden är ett dokument över den gemenskap och samhörighet som präglat Sjundeå. Sjundeå Handelslag grundades år 1919 som ett gemensamt projekt av ortens storgårdsägare och marthor.

Vårt förflutnas stegvisa försvinnande

Vårt kulturarv försvinner sällan dramatiskt och plötsligt. Oftast tynar det bort i det tysta, som en nästan omärklig viskning – en bortglömd timmerstock, ett eftersatt tak och en liten rivning i taget.

När en enskild byggnad rivs väcker det sällan omedelbart en bred offentlig storm. Ett förfallet stall röjs undan i det tysta, ett gammalt magasin tas bort efter årtionden av oanvändhet eller en ekonomibyggnad ersätts av moderna bekvämligheter. Varje förlust för sig kan verka hanterbar, till och med praktisk.

Men med åren läggs dessa små, enskilda beslut samman och blir till en större förlust och utarmning av kulturarvet. Flera generationer senare vaknar vi upp och inser att även om landskapets främsta blickfång fortfarande står kvar, har den väv omkring det som gav platsen dess sammanhang, mening och sociala struktur försvunnit.

Det gradvisa försvinnandet kan till exempel liknas vid att hitta ett gammalt fotografi där ansiktet på personen som avbildas finns kvar, men allt annat runt omkring har sudd.

Sjundeå kyrkobys förändrade ansikte

I Sjundeå är det gradvisa försvinnandet av vårt förflutna ingenstans tydligare än i Sjundeå kyrkby. Kyrkbyn var en gång ortens livskraftiga kommunala, administrativa och sociala hjärta, men under 1900-talet såg den sin historiska helhet successivt försvinna.

Borta är kyrkstallarna, där ljudet av hästekipage en gång ekade när de anlände på söndagsmorgnarna. Borta är också sockenmagasinet och den historiska sockenstugan, som utgjorde en grund för den lokala demokratin, beredskapen och välståndet i Sjundeå. Även butikerna och den lilla bastustugan vid ån har försvunnit.

När Sjundeå kommuns centrum och administration så småningom flyttade längre söderut, mot området kring järnvägsstationen, fick kyrkbyn en mer undanskymd roll. Även om Sjundeå S:t Petri kyrka fortfarande stolt reser sig i byns och kommunens centrum, saknas en stor del av de byggnader som tidigare kompletterade landskapet och band samman kyrkbyn till ett fungerande administrativt centrum och tätortscentrum.

Kyrkbyns landskap är i dag rofyllt, men dess historia och djupare berättelse har blivit allt svårare att läsa. Därför är det viktigt att vi tillsammans tar hand om och skyddar det kvarvarande byggda kulturarvet i Sjundeå kyrkby, så att en central del av Sjundeås identitet kan bevaras också för kommande generationer.

Att bevara morgondagens historia idag

Den kanske mest tragiska sanningen om att bevara kulturarvet är den absoluta och oåterkalleliga slutgiltigheten i att låta bli att skydda och bevara det. Vi kan bygga rekonstruktioner, skriva historiker och sätta upp minnesplaketter, men de delar av kulturarvet som har gått förlorade och förstörts kan aldrig återföras i verkligheten.

Att bevara vårt gemensamma förflutna handlar inte om att stoppa tiden. Det handlar inte heller om att varje gammal byggnad ska göras till ett museum och frysas fast i sin egen tid. Det handlar om medvetenhet och lärande. Att bevara och skydda vårt gemensamma kulturarv börjar med att vi i dag ser och erkänner det stillsamma värdet i de byggnader, traditioner och strukturer som omger oss, innan de blir morgondagens försvunna delar. Att bevara vårt kulturarv handlar om att förstå att när den fysiska tråden till vårt förflutna brister, kan ingen mängd ånger någonsin väva ihop den på nytt.

När vi stöder fastighetsägare och står vid deras sida, lär oss om vår hembygds historia, visar respekt för försvunna landmärken och uppmärksammar våra lokala traditioner, ser vi till att Sjundeås rika berättelse kan värma hjärtan också i framtiden.

Vi har ärvt dagens Sjundeå av våra föräldrar och far- och morföräldrar. Vår uppgift är att se till att våra barn och barnbarn får ärva så mycket som möjligt av Sjundeås kultur av oss.